Välkomna att läsa om vad konsten har betytt för mig och fortfarande betyder.

Det blir inte en dagbok utan snarare en "årsbok". Mitt konstnärsskap startade redan 1942. Det är mina tankar, men de skrivs ner av Agneta . Jag kommer att uppdatera sidan lite då och då (när andan faller på) Under tiden så navigera runt bland mina konstverk. kommentera gärna för då vet jag om det är värt att fortsätta berättelsen.

Lite förgrundshistoria

Jag föddes 1927 och har växt upp i Stockholm på söder. Redan vid 14 års ålder blev jag tvungen att sluta skolan och tjäna mitt levebröd. Jag blev tidigt föräldralös, min mor dog när jag var två år och min far när jag var 14. På den tiden fanns det inga skyddsnät inte heller några förbud att låta barn arbeta. Det fanns jobb. Mina bröder hade bättre tur de var 16 år och fick utbildning inom det militära, men jag var för ung.

Min farfar hade ett bryggeri på söder i Stockholm och jag har en kul bild därifrån. Hästen var drivmedlet på den tiden.

Nu till mitt konstintresse. Mitt ”universitet”, brukar jag säga, var biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm. Där fick man gratis låna böcker eller sitta i lugn och ro och läsa där – vilket jag gjorde. Konsten kom tidigt in i mitt medvetande bla genom en god vän Kurt Soldan. Hans pappa var musiker och spelade med både Tore Erling och Sune Waldimir. I hans hem träffade jag många intressanta kulturpersonligheter och där fick jag uppleva bilder och konstverk av en helt annan dimension än vad som fanns i mitt eget hem. Där träffade jag Werner Molin, känd för sina mörksuggor bla.

På Fjällgatan i en av de gamla träkåkarna bodde Werner Molin och där fann jag min fristad med konsten som central diskussionspunkt.

Intrycken från barn-och ungdomsåren har spelat en ganska avgörande roll i min konstnärsbana och kanske är det därför som många konstnärsbiografier börjarmed en redogörelse för föremålets barndom. Intrycken från dessa tidiga levnadsår etsar sig in i minnesbilder. För konstnärer som sysslar med realistiskt måleri eller skulptur (återgivande av naturen) betyder dessa minnen kanske inte lika mycket som för den som hämtar sina idéer uteslutande ur fantasier som jag gör. Jag har en förmåga att magasinera intrycken i hjärnan och bearbeta materialet för att efter hand ta fram idéerna, långt senare, liksom ur ett kartotek.

Det som tände gnistan att bli konstnär var GAN Gösta Adrian Nilsson. Tack vare biblioteket kom jag i kontakt med hans ”gudomliga geometri”. Måtte biblioteken få finnas kvar, har hört att det har blivit problem och att flera bibliotek idag ska läggas ner.

Mitt första oljeporträtt gjorde jag 1942

Jag hade tur som fick möjlighet att studera på olika konstskolor bla Isaac Grŭnewald i måleri och skulptur hos Gaunaut på Academie Libre och även skulptur för Lena Börjesson, dotter till den store John Börjesson. 

 Nu undrar man förstås hur kunde jag ägna mig så mycket åt konststudier när jag samtidigt måste tjäna mitt uppehälle och ha bostad. Studierna var kvällstid när arbetet avslutats. Konstens glädje, densamma som de fotbollsintresserade ungdomarna idag hänger sig åt sin spelglädje efter skolarbetet. För mig var det ett livselixir och en förhoppning att en dag kunna livnära mig på min konst.Visst, det kostar pengar att gå på konstskolor och för att göra detta tog jag alla tänkbara arbeten.

När min pappa hade dött  blev min fostermor tvungen att dubbelarbeta för sitt uppehälle och sin 10-åriga dotter. Jag hyrde rum i en familj som också gav mig tillfälliga jobb med montering av byggnadsställningar runt om i Stockholm. Mina kunskaper i mekanik fick jag genom arbete i bilverkstäder. En släkting som var guldsmed lärde mig design och emaljarbete och hur man bearbetar i fina metaller. Det var en mycket lärorik tid, men familjen ansåg att som konstnär var man utan framtid och att jag borde studera till arkitekt. Hade det varit idag, ja, men då fanns det inga möjligheter för en person utan god ekonomi att studera. Dessutom hade jag ju blivit tvungen att avsluta skolan i förtid. 

Det fanns inte så många konstgallerier i Stockholm på den tiden, men tillräckligt för att där finna konstnärer som låg mig närmast , nämligen Fernand Leger, Barbara Hepworth, Hans Arp,  Vasarely, Kandinsky mfl ,konstnärer som blivit som en katalysator för mig.

Fernand Legér var en annan ledstjärna, hans hantverk är tydlig och klar och bilderna avslöjar genast sin konstruktiva konstruktion och hela tiden finns det spår av verklighet "Legér målar bilder lika enkelt som när man målar ett plank ", så upplevde jag hans bilder i slutet på 40-talet.